Vad gör du om vaccinkommandot knackar på dörren?

Obehaglig rubrik, eller hur? Jag är inte så säker på att det kommer bli några tvång på vaccinering mot covid-19 i Sverige. Å andra sidan känner jag mig inte helt säker på motsatsen heller. Kanske beror det på hur det går i andra länder. Om tyskarna och österrikarna bara tar det så kanske man rullar ut det över hela EU. Å andra sidan, om det går åt helvete i dessa länder (uppror, våldsamheter etc.) och myndigheterna i Sverige inser att på tok för många svenskar är beredda att köra på med samma medel här, så kommer man tänka om.

Allt – a l l t – handlar nämligen om kostnader. Om det blir för dyrt (ekonomiskt eller mänskligt) för Sverige AB med tvång så kommer man inte köra på med det. Visst, något annat djävulskt hittar man på framöver, men det får vi ta då.

Alltså bör alla frihetsälskande svenskar göra sitt bästa för att skrämma Sverige AB så mycket det bara går (utan att bryta mot någon av deras lagar).

Bra många lyssnar men synd få agerar

Jag tänker att det är synd, riktigt synd, att så få hörsammade kallet vi kom med för några år sedan. Det om att komma till Älgarås och Svenskarnas hus, eller att etablera egna enklaver på andra orter.

Många upphetsades av tanken. Tänk att få leva nära andra nationalister och vara med och skapa ett nationellt samhälle, om än i det lilla. Många "kallades" men få har hittills valt. Fortsatt sitter de flesta där, som öar bland Sverige AB:s undersåtar. Ett hus här, ett där. Grannen kan du inte lita på. Kanske röstar det på SD, kanske inte. Är de beredda att kliva fram med ett slagträ i handen om någon kommer och jävlas? Kanske, kanske inte. Om det är Sverige AB:s gäng som gör det, vad gör de då?

Tänk en by med 15 - 20 nationella familjer. Tänk tryggheten.

Det behöver inte vara vaccinationskommandon i det hypotetiska scenariot. Det kan lika gärna vara annat pack. Lycka till att ge dig på någon som bor på den gatan.

Trygghet är inte gratis

Drömmen blev till ... ja, inget för många. Och nu är det osäkert och otryggt. Efter att jag skrev boken Odalfolket och mannaförbunden så hörde en hel del av sig från norr till söder. De hade hörsamma kallet och tagit itu med uppgiften. Om ni läser detta och arbetat med ert mannaförbund under åren, visst känns det bra? Visst är ni relativt trygga i dag? Och ni är många.

Och ni som har sökt er samman, som bor nära varandra. Visst känns det bra? Här i Älgarås känns det bra att bo. Vi kunde ha varit långt fler. Att bo här är att ha ett försprång, vad än som händer. Som sagt, det behöver inte vara vaccinkommandon utan vad repressivt elände som helst. Och det gäller inte bara oss i DFS. Generellt gillar man inte centralmakten och deras dekret på landsbygden. Man är inte lojal mot Stockholm på det sättet.

Men trygghet är inte gratis. Det kostar på att vara en del av något större än en själv. Oftast är det heller inget man tänker på eftersom livet lunkar på. Ibland kan insatsen vara besvärande kan man tycka. Som sagt, det kostar en del. Men så, en dag så inser man att det var värt allt eftersom man tillsammans med dessa lojala fränder avvärjer en stor fara som hotade. Medan andra tvingades knäböja så kunde man själv stå rakryggad. Kanske lyckades man hålla ut länge nog för att saker skulle ändras; kanske insåg somliga att det skulle kosta för mycket. Oavsett. Ensam är inte stark.