Steriliseringshysterin får mig att vilja bli pappa igen

Mellan 2013 till 2018 fördubblades antalet män som steriliserade sig i Sverige. Trots fördubbling inte särskilt många sett ur ett globalt perspektiv, där ingreppet är betydligt vanligare. Kanske är svenska män inte lika lata som andra och tänker att gummi är att föredra framför sax.

Hur än det är med den saken så sker vasektomier (som manlig sterilisering heter på sjukhuska) i Sverige och andelen män som knipsar växer stadigt.

– Kvinnor av idag är lite mer negativt inställda till preventivmedel, många har säkert upplevt en del biverkningar som gör att de inte vill använda preventivmedel. Då väljer männen att ta ansvar för den reproduktiva hälsan på det här sättet, säger Niklas Envalll vid Karolinska institutet till SVT i en artikel från 2018.

Förvisso är jag för att hormonella preventivmedel skrotas och det är ju positivt om kvinnor väljer bort dem. Bra också om män tar ansvar i sammanhanget. Men att skära av sädesledarna ... ? Kondom? Någon? Det går ju att sy ihop dem, men chansen att få barn har minskad med 50 procent, är det verkligen värt det?

Det finns så klart tillfällen då vasektomi är fullt begripligt. Man kanske känner sig klar med barn. Man har fått de ungar man vill ha och känner att man klarar av. Eller så kanske man känner att man själv och ens käraste passerat bäst-före-datumet för just barn, men tänker inte för den sakens skull sluta ha sex. Som sagt, fullgoda skäl. Men vasektomi istället för kondom när tjejerna slutar peta i sig hormoner? Vad håller ni på med kära bröder?

I ett inslag från USA hos SVT finns ett sorgligt exempel på en man som ska gå under kniven eftersom hans progressiva fru vill det. Hon behöver inte säga något, han vet att lyda. Han gör det om det får henne att känna sig “tryggare när de är intima". I USA verkar det råda någon form av steriliseringshysteri efter att Högsta domstolen rev upp Roe mot Wade och återställde ordningen med att delstaterna ska få stifta lagar utan att den federala makten lägger sig i.

Hela saken är ju sorglig. Men nog är det ändå så att det är till det bättre. Som anhängare av idén om att arvet i högre utsträckning än miljön avgör vem du är, hur du är och varför du agerar på ett eller annat sätt, så måste jag landa i att det är lika bra att de som nu står på kö för att sterilisera sig för "hennes skull" gör det. Uppenbarligen klarar dessa män inte av att stå emot propagandan och då är det lika bra att deras gener dör med dem.

Mina egna tankar har som vanligt gått i motsatt riktning mot det som makten vill föra fram. Jag vill bli pappa igen. Både en, två och tre gånger till. Och det var inte planen alls. Nåja, någon plan att bli det har jag inte haft. Det krävs vissa förutsättningar som jag inte har. En presumtiv mor som är med på noterna till exempel. Är man solo blir det inga barn gjorda.

Om sanningen ska fram hade jag väl vant mig vid tanken på att det inte skulle bli fler barn för mig. När jag och min dåvarande bättre hälft gick isär efter 15 år kändes barnåren ganska avslutade. Ska man börja om på nytt? Hur enkelt är det? Och om man gör det kanske det ändå tar tid innan det blir graviditet och barn. Nej, det kändes övermäktigt. Sedan gick en god vän i 50-års åldern och blev pappa. Inga problem där inte och klackarna i taket. Visst, han hade en kvinna sedan länge, men i alla fall.

Nåväl, jag är den första att erkänna att stjärnorna ska ligga väldigt rätt för att undertecknad ska hamna med en egen nyfödd i famnen igen, och det gör inget om det inte blir så. Men nog skulle jag vilja det, speciellt med tanke steriliseringshysterin och all annan dumhet makten pushar. Och mina gener är inte fy skam heller, tvärtom.

Medan vänsterliberaler och nuvarande världsordningen-apologeter steriliserar sig så är det såningstid för oss andra. De väljer bort barn och familj, de väljer walk-over. Om något gör det att jag vill bli pappa igen.