Vill svensken bara drömma?
Nog är det enklast att bara klaga och drömma och sedan säga att drömmen bara kommer vara en dröm. Men det finns alternativ också. Jag tycker vi satsar på dem.
Jag stötte på en tråd på Twitter. Den tog avstamp i en kvinnas dröm om ett annat Sverige, ett Sverige som aldrig funnits men som hon ville ha. Det var en fin dröm och en dröm jag tror de flesta delar. Innan du läser vidare kan du med fördel kika igenom det hela.
Jag drömmer om ett 🇸🇪 som var som Barnen i Bullerbyn.
— 𝐒 𝐚 𝐑 𝐚 🇸🇪 (@Sissibuz) January 7, 2023
Olåsta dörrar. Glada barn som inte blir pissrånade. Att kvinnor inte behövde vara rädda för att gå ut. Inget könskrig. Låg kriminalitet.
Etik & moral. Ett enat folk.
Känslan av trygghet & samhörighet!
Vad drömmer du om?🇸🇪 pic.twitter.com/HWNPE2W3iy
Ord som till intet förpliktigar
Lår mig direkt leverera mina invändningar och varför jag - ärligt talat - blir både irriterad och aningen uppgiven av dessa (har sett fler tweets på samma ämne) utrop. De är 1) till inte förpliktigande och 2) aldrig lösningsorienterade. Därtill är de 3) förtäckt gnäll i många fall och resultatet riskerar att odla en i grunden farlig nostalgi för den egna barndomen (som man tyckte var så bra eftersom man var barn utan ansvar eller förstånd).
Många av kommentarerna, vilka är sympatiska till själva budskapet, ger uttryck för den värsta sortens förlorarmentalitet: Det är "bara en dröm" verkar man vara överens om och man känner att det är "synd" att den aldrig kommer uppfyllas. Svenskarna verkar - utifrån stämningen där - ge upp innan de ens försökt göra något. Drömmen var död i samma ögonblick som den drömdes.
Vad i hela friden är det som pågår? När blev svensken så uppgiven och svag?