Rörelsen

Ian Stuart – närvarande

Magnus Söderman

Sep 24, 2022 • 7 min read

Idag, den 24 september 2022, är det 29 år sedan Ian Stuart omkom efter en bilolycka. Åsikterna går isär om det verkligen var en olycka eller inte. En sak är säker, det var en mycket läglig död för systemet.

Jag blir alltid lite extra nedstämd när Ian Stuarts dödsdatum inträffar. Inte så att jag kände honom eller någonsin såg honom uppträda live. Jag hann inte helt enkelt. Hans liv och karriär avslutades tvärt på en landsväg i Derbyshire 1993. Jag blir det eftersom hans musik var min första kontakt med den nationella rörelsen.

Jag minns det som igår. Gymmet i Kallhäll, bandspelaren som spelade och så låten som fick mig att stanna upp, lyssna andaktsfullt och därefter var inget mer sig likt. Låten var Pride of a Nation från skivan White Rider från 1987. Vilket år vet jag inte, men 1990 om jag ska gissa.

Sedan dess har Ian Stuart och hans musik följt mig, väglett även. Den har motiverat och väckt intresse för politik, historia och aktivism. Därför blir jag extra nedstämd. Det är underligt hur djupt man kan känna för någon man aldrig träffat.

Omständigheterna kring hans död bidrar så klart också. Jag tror att olyckan inte var någon olycka och jag funderar hur rörelsen sett ut om han fått sjösätta och driva de projekt han hade i åtanke.

Här följer en artikel som först publicerades i en tidning som hette Framåt. Jag minns inte när. Det är däremot passande att återpublicera den i dag.

Ian Stuarts mystiska död kom lägligt för etablissemanget

På torsdagskvällen den 23 september 1993 åkte Ian Stuart tillsammans med fyra vänner till Burton upon Trent för att möta upp några bekanta från staden och ta en öl på puben. De åkte i Ians Volkswagen Polo. Efter några timmars samkväm på puben bestämde sig sällskapet för att bryta upp och fara hemåt mot Heanor. Robert Sherlock fick köra eftersom han inte druckit någon alkohol under kvällen. När de var i höjd med Burnaston på väg A38, började bilen helt oförklarligt att tappa styrförmågan. Trots ett rådigt ingripande från Ian, slog bilen ändå runt och kraschade med en våldsam kraft. Olyckan var ett faktum.

En olycka med underliga omständigheter

Bilens vänstra sida fick ta mest stryk. För passageraren som satt till vänster i baksätet, Stephen ”Boo” Flint, blev döden omedelbar. Ian, som satt på passagerarplatsen i framsätet, ådrog sig allvarliga skallskador och kördes i ilfart med ambulans till Queen’s Medical Centre i Nottingham. Efter att aldrig återfått medvetandet dödförklarades han på fredagsmorgonen den 24 september.

Passageraren som satt i baksätets mitt, Cat, trodde i efterhand att olyckan berott på en punktering: ”Det var bara en punktering. Vi gjorde nästan nittio kilometer i timmen och ratten kastades bara om och vi välte. Det var som om någon däruppe hade satt handen på bilen och sagt ’kom hit’.” Det som inte tyder på att det var en punktering, är vittnesmål från Rob (chauffören) om hur bilen betedde sig vid olyckstillfället.

Enligt honom hade de precis innan olyckstillfället gjort en omkörning och var på väg att lägga sig i vänsterfilen igen. Då tappade bilen helt oförutsett styrförmågan och började gira mot vägmitten. Ian tog då tag i ratten, hjälpte till att stabilisera bilen och sade några skämtsamma ord om det inträffade. Faran tycktes först vara över, men sekunderna efteråt gjorde bilen ännu en gir, som var så kraftig att bilen slog runt och till sist hamnade i diket. Om det hade varit en punktering som påverkat bilens styrförmåga så borde den ha känts tidigare, innan däcket blivit så tomt att bilen kunnat göra sådana kraftiga krängningar. Bilen skulle inte ha tappat styrförmågan helt plötsligt vid en punktering. Hade det handlat om en däckexplosion så borde den ha hörts och troligen även känts, men något sådant vittnesmål saknas också. Det ska tilläggas att vägförhållandena var goda och vädret var bra under olyckskvällen.

För rättsläkaren i Derby, Peter Ashworth, var olyckan ett mysterium: ”Vi har fortfarande inte kommit närmare lösningen på vad som orsakade denna tragiska olycka. Allt vi kan säga är att pga. bilens två defekter blev den svårare att kontrollera, men det måste ha varit någon annan faktor som bidrog till kraschen.” Ashworth konstaterade att det fanns ”varken rim eller reson för vad som skedde”.

Polisen valde att göra en undermålig utredning av olyckan. I samband med utredningen uttalade sig polismannen Charles Chapman och klargjorde endast att polisen inte kunde ”komma till någon klar slutsats om vad som orsakade olyckan”. Förutom att polisen inte kunde komma med någon förklaring till olyckan, hindrade de samtidigt kompletterande undersökningar kring den. En oberoende utredare som önskade undersöka bilvraket och olycksplatsen nekades tillstånd till detta.

Omständigheterna kring olyckan har gjort att Darren, en god vän till Ian som vi har varit i kontakt med, tror att Ian medvetet undanröjdes av myndigheterna:

– Ingen kan bevisa att han mördades, men Rob (chauffören) sa i förhör att det kändes som att ratten gått av och lossnat. Jag tror att det var en medveten handling riktad mot Ian. Han hade tidigare sagt att någon hade manipulerat hans bil. Vid den tidpunkten höll Blood and Honour på att bli mycket stora i Europa, särskilt i Ryssland. Men efter hans död fick staten som den ville; allt föll isär, vänner blev fiender och någon enighet har inte funnits sedan dess.

Han fortsätter:

– Utan Skrewdriver tror jag personligen, för den sakens skull, inte att nationalismen skulle ha varit så stor varken i England eller i Europa. Men vid denna tid ansåg Ian att hans band hade gjort sitt och han ville bli mer politiskt aktiv. Avseende hans band ville han spela nyare låtar som inte var så kontroversiella, för att nå ut till fler och större målgrupper. Ian var först och främst nationalist och för honom var det viktigare än Skrewdriver och skinnskallescenen.

En nationalistisk våg

Vid 1990-talets början ägde omvälvande politiska förändringar rum i världen och osäkerheten hos makteliten vad de skulle resultera i var stor. Sovjetunionen kollapsade och Berlinmuren hade precis fallit. I samband med kommunismens undergång vädrade nationalistiska krafter morgonluft och växte explosionsartat, främst i Ryssland och det forna Östtyskland.

Att en radikal nationalistisk ungdomsrörelse som verkade över nationsgränserna då vann allt mer inflytande sågs naturligtvis som ett stort hot. Fanns det dessutom kännedom om att detta nätverks centralgestalt avsåg att bredda rekryteringsbasen ytterligare genom att lämna det subkulturella därhän och samtidigt inrikta verksamheten mer politiskt, är det inte att undra på att den politiska maktkabalen såg ett potentiellt hot mot deras blotta existens.

Vad som kanske kan vara svårt att förstå för den nutida läsaren är den nationalistiska ungdomsrörelsens potential på 1980- och 1990-talet, där nationalistiska ungdomsgrupperingar på många håll i Europa var de som styrde över städernas gator i kraft av sin numerär och gatunärvaro. Betänk sedan Ultima Thules stora framgångar och popularitet i början av 1990-talet. Ultima Thule hade liknande rötter som Skrewdriver, men hade valt en något mindre kontroversiell framtoning. Om Ian avsåg att förändra Skrewdriver i riktning mot Ultima Thules vinnande koncept och kombinera detta med en tydlig politisk organisering, så skulle resultatet ha kunnat bli en mer utpräglat paneuropeisk rörelse med en politisk mognad som vi först i nutid kunnat skönja.

Analytikerna vid de europeiska säkerhetstjänsterna insåg naturligtvis detta, och därför avsattes oerhörda resurser för att stoppa Blood and Honours framgångar. Så sent som en dryg månad före Ians död, igångsatte polisen i storstadsområdet Nottingham – Derby den största polisoperationen sedan den stora gruvarbetarstrejken 1984 för att stoppa en konsert med Skrewdriver. Stora delar av den engelska polisens budget avsattes för att stoppa nationalismens framfart. I detta sammanhang kan Ians betydelse som enande och pådrivande faktor inte underskattas. Han utgjorde ett hot som makteliten önskade avlägsna och eventuellt orsakades hans död av ett aktivt arbete från de kretsar som önskade få bort honom.

Biografi

Ian Stuart föddes den 11 augusti 1957 i Lancashire, England och växte upp i den lilla staden Poulton-le-Fylde. I tonåren väcktes hans musikintresse på allvar och han grundade punk-skinhead bandet Skrewdriver där han även var såväl textförfattare som sångare. Redan från start var texterna kraftigt samhällskritiska och uppkäftiga. Bandet blev mycket populärt och spelade frekvent på klubbar runt om i England.

Ians politiska intresse och nationalistiska inställning kom allt eftersom att ta mer utrymme i musiken och snart blev Skrewdriver ett renodlat nationalistiskt band. Han tackade resolut nej till alla erbjudanden om skivkontrakt mot löfte om att censurera sig och valde att gå den hårda vägen.

Ian var känd bland alla som en godhjärtad och omtänksam person. Han ställde upp för sina vänner och hade alltid tid för att prata och umgås med beundrare och nya personer. Han hade ett brinnande intresse för samarbeten över nationsgränserna och reste ofta runt i Europa där han slöt kontakter med nationalister, samtidigt som han underhåll med sin musik. Musiken tjänade flera syften och förutom att underhålla och motivera, passade alltid Ian på att leverera politiska brandtal från scenen.

Ian Stuart kom att organisera sig i partiet National Front och var delaktig i att bygga upp deras ungdoms- och musikscen. Efter en tid skar sig dock samarbetet och Ian gick sin egen väg och grundade nätverket Blood and Honor. Genom B&H organiserade han de olika nationalistiska banden som fanns och ur detta nätverk växte även en aktivistorganisation fram.

Ian Stuart uppnådde litet av en legendstatus redan under sin livstid och hans bekantskapskretsar nådde långt utanför den nationalistiska sfären. Bland annat så skickade Mötorheads sångare, Lemmy Kilmister, blommor till Ians begravning och uttalade till MTV att han sörjde sin väns död. Sin sista konsert genomförde Ian Stuart i Tyskland och den, såväl som annat med och av Ian Stuart, finns idag lätt tillgängligt på Internet. Ian Stuart avled den 24 september 1993, 36 år gammal.

🤝

Jag hoppas att du uppskattade denna text. Dela den gärna på dina sociala medier. Ju fler som läser desto bättre. Eller hur?