Folkmiliser och revolutionskrig – lärdomar och inspiration
Vi tittar här närmare på miliser (mannaförbund) i USA både historiskt och i modern tid. Vi kan både lära och inspireras av dem.
Visserligen var avstånden långa från Europa till den nya världen men en kontingent ”rödrockar” (engelska soldater) fanns redan på plats när självständighetsförklaringen skrevs under. Det hade tidigare varit mindre sammandrabbningar mellan civila och militären, till exempel vid massakern i Boston år 1770. I Boston agerade även grupperingen Sons of Liberty bland annat genom det kända ”Boston Tea Party” år 1773. Protester mot, och missnöje med, den engelska kronan växte alltmer bland kolonisatörerna och tankar om en ny och fri statsbildning grodde i myllan. Framförallt var det de orättvisa skatterna man upprördes av, och den logiska konsekvensen av dem – att man inte var fria.
Många av de ledande bakom självständighets- förklaringen och upproret mot England hade även nya tankar kring statens beskaffenhet, vilket kom till uttryck när segern väl hade vunnits och konstitutionen skulle skrivas år 1787. USA blev då den medborgerliga frihetens föregångsland som konstitutionell republik bland en värld av monarkier och furstendömen. Men för att nå dit, för att blir fria från den engelska kronan och själva diktera sitt eget öde tvangs man ta till hjärtat orden från Patrick Henry; ”Give me Liberty, or Give me Death!” – och ta till vapen.
Då kriget började hade kolonierna ingen armé att tillgå varför de första slagen kom att utkämpas mellan ”rödrockarna” och lokal milis. Fram till kriget mot England hade de tretton kolonierna förlitat sig på folkmiliser; både kriget mot Frank- rike och indiankrigen hade utkämpats av sådana irreguljära trupper. Dessa miliser bestod av vanliga medborgare; handelsmän, bönder och liknande vilka hade liten, om någon, militär träning. I och med att spänningarna ökade mellan kolonisterna och den engelska kronan genomfördes mer frekvent träning av miliserna, men man kom aldrig upp i samma standard som en reguljär armé. Så när de första skotten brann av var det milisen som stod mot den välövade och disciplinerade engelska armén.
Skottet som hördes över hela världen
När solen gick upp på morgonen den 19 april 12 1775 över staden Lexington, Massachusetts en bit ifrån Boston, bröts vårmorgonens stillhet av skott. Lexingtonmilisen och ”rödrockarna” sköt mot varandra. En avdelning engelska soldater, cirka 700 stycken, hade fått uppdrag att söka rätt på och förstöra militärt materiel som hade bunkrats upp av milisen i staden Concord. Tack vare goda underrättelser hade milismännen långt tidigare blivit varse engelsmännens planer och flyttat på det mesta av materielet. Dagen innan fick man även vetskap om mer exakta trupprörelser och de lokala miliserna gjorde sig redo. Lexingtonmilisen var för fåtalig för att kunna stå emot ”rödrockarna” och retirerade. ”Rödrockarna” avancerade till Concord där de sökte efter militärmaterialet utan att finna något. Samtidigt hade 500 milismän gjort sig redo och vid den norra bron i Concord drabbade man samman med tre kompanier engelska reguljära trupper. Dessa tvingades till reträtt, förföljda av milismän vilka även fick förstärkningar under tiden.
”Rödrockarna” insåg uppgiften övermäktigt och påbörjade hastig reträtt tillbaka mot Lexington. Väl där slöt ytterligare engelska trupper till och utökade skaran till 1700 soldater. Istället för att försöka ge sig på milisen som var dem hack i häl fortsatte man sin taktiska reträtt mot Boston. Men milistrupperna var dem hela tiden i hasorna och engelsmännen utsattes för konstant beskjutning. Till sist nådde man säkerheten i Charlestown, en förort i Boston. Milisen tog då initiativet och spärrade av den trånga landvägen till Boston. Därmed inleddes ”belägringen av Boston” vilken pågick i elva månader och band upp den engelska garnisonen där.
Den kände poeten Ralph Waldo Emerson har odödliggjort slaget vid ”Lexington och Concord” genom sin Concord Hymn:
By the rude bridge that arched the flood,
Their flag to April’s breeze unfurled,
Here once the embattled farmers stood,
And fired the shot heard round the world.
The foe long since in silence slept;
Alike the conqueror silent sleeps;
And Time the ruined bridge has swept
Down the dark stream which seaward creeps.
On this green bank, by this soft stream,
We set to-day a votive stone;
That memory may their deed redeem,
When, like our sires, our sons are gone.
Spirit, that made those spirits dare,
To die, and leave their children free,
Bid Time and Nature gently spare
The shaft we raise to them and thee.
Den kontinentala armén
Vid revolutionskrigets utbrott fanns det ingen stående armé. Man var dock tvungen att skapa en sådan om man skulle kunna koordinera de tretton koloniernas militära styrkor mot engelsmännen. Den 14 juni 1775 beslutade den kontinentala kongressen att armén skulle bildas. Det hade tidigare höjts röster bland kolonierna att man borde skapa en stående armé men trots ökade spänning- ar med Storbritannien hade förslagen röstats ned. Nu stod man inför en svår uppgift. Denna uppgift föll på mannen som valdes till arméns överbefälhavare – general George Washington. Washington kvarstod som överbefälhavare genom hela kriget.
Armén skilde sig från miliserna på flera sätt, bland annat eftersom armén bestod av personer som frivilligt anmälde sig till att bli yrkessoldater. De fick också betalt för sitt arbete. Som yrkessoldater var de tvungna att följa med armén vart än
den skulle vilket miliserna ofta inte gjorde. Dessa slogs ofta bara i anknytning till sitt närområde, även om man tidvis understödde armén. Vidare kunde miliserna agera helt självsvåldigt om de så önskade. En annan stor skillnad var att miliserna inte var särskild pålitliga när det gällde större slag. Ofta bröt milislinjerna samman redan då fiendens första linje sköt sin första salva. Till sin rätt kom de när de använde sin lokalkännedom och stred som gerillaförband.
Vid höjden av sin kraft innefattade den kontinentala armén 35 000 soldater och sammanlagt, under krigets alla år, hade runt 44 000 milismän slutit upp. Efter fredsavtalet med England och koloniernas seger upplöstes den kontinentala armén år 1783. Detta var välkommet av många eftersom själva tanken på en stående armé på amerikansk mark stod emot de fundamentala krav på medborgarnas frihet som man hyste. Rädslan var att så länge en stat har en armé så kan de använda den mot folket, detta togs bland annat upp av Noah Webster och delades av grundlagsfäderna. Det var också därför man i konstitutionen tog upp frågan om miliser samt fastslog varje medborgares rätt att bära vapen. Patrick Henry slog fast konstitutionens fundament som följande:
”Konstitutionen är inte till för att staten ska kunna tygla befolkningen, den är till för att folket skall kunna tygla staten.”
Dock skapades US Army som stående armé året efter den kontinentala arméns upplösande, ett resultat, kan man anta, av insikten om ett behov av en mer professionell och övad armé. Rädslan fanns att England, med sin flotta och sina stridsvana soldater skulle återkomma för att tvinga in den nya nationen under kronan igen. Förhoppningen var dock att livskraftiga milisgrupper och välbeväpnade medborgare skulle vara nog för att vidmakthålla friheten som rådde i den unga nationen, alldeles oavsett en stående armé eller inte.
Männen i milisen
En del har sett filmen ”Patrioten” med Mel Gibson. Denna utspelar sig under revolutionskriget och fokuserar mycket på just milisens roll. Även fast en film måste ge vika från verkligheten för att tillfredsställa publikens förväntningar har man i ”Patrioten” utgått från verkligheten och ”hjälten” som spelas av Gibson baseras på att flertal verkliga karaktärer från revolutionskriget. Vidare porträtterar man milismännen på ett naturtroget sett, vilket flera historiker konstaterat.
De olika miliserna utgjordes av vanliga människor; bönder, pälsjägare, köpmän, präster och arbetare av olika de slag. Det var en blandad skara med den gemensamma viljan att försvara sin bygd och sina friheter.
De europeiska nybyggare som kom över Atlanten från 1600-talets början var, eller blev, ett ytterst hårdhudat släkte. Man var tvungen att börja om från början och genom hårt arbete i en inte alltid vänligt sinnad ny värld karva ut sina hem. Men inte bara den orörda naturen var ett bekymmer att hantera, även fientliga indianstammar utgjorde tidvis hot mot nybyggarna. Konflikter som sedermera utvecklades till de så kallade ”indiankrigen”.
Kolonisatörerna, eller nybyggarna, hade inte alltid så mycket till övers för en centralmakt av något slag och var vana att ta vara på sig själva. Denna ”nybyggaranda” är vittomtalad och har blivit mytologiserad genom mängder av litteratur och filmer. Man litade på gud, sin egen förmåga och kraft samt sina grannars välvilja och solidaritet – grannar som kunde bo en dagsmarsch bort om det ville sig illa. Så levde man i generationer i kolonierna.
En förvånande fakta gällande milisernas insatser under revolutionskriget är därför att de var kända för att bryta linjerna och fly under slagen. Detta var så pass omfattande att kontinentalarméns chefer helst undvek att låta miliserna delta i fältslagen. Faktiskt användes milisens kända flyktfrekvens även som krigslist vid ett slag och ”rödrockarna” blev grundlurade. I filmen ”Patrioten” har man använt detta slag som förlaga vid slutscenen.
Vid första anblicken är det hela anmärkningsvärt eftersom milismännen vare sig var fega eller ovilliga att försvara sig – snarare tvärt om. Förklaringen står troligen att finna i den mentalitet de som nybyggare utvecklade under årens lopp. Framförallt var de bundna till hembygden och idén att lämna sin familj ensam och marschera en halv värld bort för att föra krig måste ha varit främmande för dem. Ett sådant krig gick inte att relatera till eftersom det inte fanns ett direkt hot.
Man kan även antaga att milismännen inte kände sig bekväma med att föra krig på det sätt som ”rödrockarna” och den kontinentala armén gjorde; linjer av infanteritrupper som går mot varandra medan kanonerna skjuter salva efter salva. Vid given signal, inom skjuthåll från varandra gör man halt, siktar och skjuter, laddar om, skjuter igen och igen tills någon sida vacklar. Då skickar man fram kavalleriet och stormar med allt man har. Ett mycket oekonomiskt sätt att föra krig på, men det sätt som ansågs vara mest gentlemannamässigt. Nej, miliserna kom till sin rätt i sin hembygd där de kände varje torva och sten. Det var det de ville kämpa och dö för.
Milisernas organiseras på federal nivå
Efter revolutionskriget skapades en stående armé men miliserna fortsatte att finnas kvar. Grundlagsfäderna och andra amerikanska politiker såg milisen som nödvändig för att kunna värna folket mot staten. Till exempel skrev Tenche Coxe, kongressledamot i kontinentalkongressen följande år 1788:
”Who are the militia? Are they not ourselves? Is it feared, then, that we shall turn our arms each man against his own bosom. Congress has no power to disarm the militia. Their swords, and every other terrible implement of the soldier, are the birthright of an American ... The unlimited power of the sword is not in the hands of either the fede- ral or state governments, but, where I trust in God it will ever remain, in the hands of the people.”
I början av 1900-talet kom dock Coxes förhoppning på skam då miliserna, enligt kongressbeslut, började organiseras på federal nivå och omformades till nationalgardet; en armé bestående av halvtidsoldater underställda den federala regeringen (samt även den delstatliga till viss del). Dessa har inte bara till uppgift att tjäna sin stat eller sitt närområde utan kan även användas vid internationella insatser på order av presidenten. Förutom delstatliga delar av nationalgardet har vissa stater egna försvarsstyrkor, State Defense Force, vilka inte är underställda den federala regeringen utan endast den delstatliga. Dessa finansieras också helt och hållet av delstaten. Dessa försvarsstyrkor är dock godkända av den federala regeringen och staterna underställer dem frivilligt nationalgardet.
I och med detta arrangemang upphävdes milisernas ursprungstanke, som grundlagsfäderna och de första amerikanska politikerna hade för ögonen.
Privata miliser som reaktion
Efter sydstaternas förlust i det amerikanska inbördeskriget utsattes södern för enorma övergrepp av den federala regeringen. Tidigt organiserades två milisrörelser som blivit mytologiserade; Ku Klux Klan och Knights of the White Camellia. Dessa var hemliga sällskap som agerade underjordiskt och våldsamt. Förutom dessa fanns andra organisationer vilka var mer öppna organisationer med syfte att skydda den vita befolkningen och arbeta politiskt; exempelvis Red Shirts och White League.
Nästa stora uppsving för den privata milisrörelsen kom på 1980-talet då den ekonomiska krisen fick många att ifrågasätta den federala regimen. Organisationer som Posse Comitatus, vilka var för en decentralisering, växte lavinartat och i och med uppmärksammade sammandrabbningar mellan den federala polisen och bland andra familjen Singer och Gordon Kahl ökade misstänksamheten mot regimen i Washington D.C. Samtidigt diskuterades det alltmer om strängare vapenlagar och att tillägg skulle göras till konstitutionen vilka alltmer skulle begränsa medborgarnas rättigheter.
På 1990-talet blev varningssignalerna ännu tydligare då den federala polisen belägrade makarna Weavers hem i delstaten Idaho (efter att man genomfört en brottsprovokation). Under belägringen mördade polisens krypskyttar familjens 13-årige son Sam samt hans mor Vicky. Hon sköts i huvudet då hon stod i dörrposten och höll sin tio månader gamla dotter i famnen. Sam sköts i ryggen.
Knappt ett år senare var det dags igen, då federala trupper stormade Davidiankyrkan i Waco, Texas. Belägringen som pågick i 50 dagar slutade med att polisen fyllde lokalerna med gas och tände eld. 76 personer dog varav 20 barn. Det var en medveten massaker genomförd av ATF och FBI på order av åklagaren Janet Reno.
I efterdyningarna av detta ökade den konstitutionella milisrörelsen – vilket den kom att kallas – dramatiskt då många amerikaner insåg att deras själva frihet var hotad. Organisationer som Michigan militia med flera organiserade tiotusentals medlemmar och förberedde dem på en stundande konflikt med Bill Clintons federala regering. I början av 2000-talet tappade miliserna återigen medlemmar men i samband med ”kriget mot terrorismen” och de frihetsbegränsande lagarna som skapats i landet har miliserna återigen börjat växa – speciellt sedan Barack Obama tillträdde som president.
Olika miliser har olika inriktning och det finns såväl etniskt vita, svarta som judiska sådana – men även blandade. Vissa är fundamentalistiskt kristna medan andra över huvud taget inte nämner religionen. Milisen Minutemen tog på sig att vakta gränsen mot Mexiko för att stoppa den illegala invandringen medan andra tror att det kommer komma till en öppen konflikt med den federala regimen inom en snar framtid. Gemensamt för miliserna är dock tron på konstitutionen som nästintill en helig skrift, en djup misstro mot den federala regeringen samt ett tydligt ställningstagande för vad de anser vara ”amerikanskt”.
I dokumentären nedan får du en bättre inblick i den milisrörelse som växte fram i USA under 1980-talet.
Vapen, milisen och äppelpaj
I USA är rätten att bära vapen lika amerikansk som äppelpaj; det är ett grundläggande fundament omhuldat av majoriteten. Grundlagsfäderna var av den definitiva uppfattningen att det enda sättet att hålla staten i schack var genom att befolkningen hade våldsmonopolet. Om detta upprätthölls skulle staten aldrig kunna regera utan medborgarnas tillstånd.
Man diskvalificerade inte den demokratiska processen och man ville inte ha pöbelvälde, inbördeskrig eller en ständig revolution – man ville garantera sig mot att staten utvecklades till en diktatur. Man förutsatte också en viss moralisk kvalitet på befolkningen för att det över huvud taget skulle fungera.
Johan Adams förklarar det väl:
”Our constitution was made only for a moral and religious people. It is wholly inadequate to the government of any other.”
Dagens USA har inte mycket gemensamt med den dröm man hade då man slog sig fria från England. Konstitutionen har fått tillägg som inskränker friheten och vapenlagarna tillika miliserna ifrågasätts av vänsterintellektuella och ”demokrater”. Den demografiska situationen är heller inte sådan som den var när konstitutionen skrevs och man kan lätt dra slutsatsen att den inte heller hade varit önskvärd av grundlagsfäderna.
Precis som påskupproret på Irland och den långa frihetskamp man där utkämpat har skapat en myt att luta sig tillbaka på, återfinns en liknande bland de vita amerikanerna. Deras nation, som de nu ser försvinna, skapades av uppror och krig mot tyranniet. Kanske kan detta ingjuta vad som krävs för att tvinga in nationen på rätt kurs igen?
Då Washington och hans likar skrev under självständighetsförklaringen satte de allt på ett kort. Idag lyfts de upp som frihetskämpar och förebilder. Hade de förlorat hade de hängts som upprorsmän och terrorister och det är vad vi hade lärt oss om dem i våra historieböcker. Detta är en viktig aspekt att ihågkomma.
Varje folks befrielse måste vara deras eget verk och miliserna i Amerika var avgörande för att bryta den engelska överhögheten. Detta lär oss att endast ett folk som tillåter sig vara slavar, kan vara förslavade.
Mottot för ett folk som vill vara fritt måste vara det samma som för The Culpeper Minutemen: Liberty or Death – Don’t Tread on Me!