De döda är hos oss idag – sedan måste vi släppa dem

För en vecka sedan stod jag i Svenskarnas hus och högtidstalade. Det är en del av ritualen kring evenemanget till förfädernas minne som Det fria Sverige årligen arrangerar. Det var starkt och det var viktigt.

Idag är det Alla helgons dag, så det är dags igen. Det är dags att minnas, denna gång med nära vänner, med familjen eller kanske moll allena.

Jag själv är ensam denna kväll. Jag skriver denna text och har tänt en lykta på tomten. Ljuset tänker jag leder hit de döda som jag har ett särskilt band till, de tillbringar tid här och ser att allt är i sin ordning.

Det viktiga är inte hur utan att; att vi minns de som gått före.

Ju äldre man blir, desto fler har man att minnas. Jag minns min farmor. För varje år växte skaran av döda vänner och grannar medan de levande blev färre. Hon blev aldrig trött på livet, men ibland när vi pratade gjorde hon det klart för mig att det inte var någon stor sak om hon rätt som det var gick hädan. Och det gjorde hon till sist.

Ens föräldrar är buffertzonen man lutar sig mot. Så länge de finns i livet vet man att man inte står på tur. Jag har dem fortfarande kvar i livet och det gläder mig. Liv ska levas fullt ut varje dag och jag hoppas de blir kvar länge än.

Men jag vet också att det bara är en fråga om tid, sedan är det jag som står på tur. Förhoppningsvis dröjer det, men icke förty är det mig döden kommer vänta på. Så när vi minns de döda ska vi också minnas vår egen dödlighet. Då kanske vi värderar livet mer.

Förr var det vanligt med en "memento mori", det kunde vara en ring eller ett hänge; en målning eller liknande, som påminde om att man skulle dö. Det är klokt. Men man ska heller inte tänka för mycket på döden. Han är en tyst vän som vandrar vid vår sida varje dag, inte för att skrämmas, utan för att påminna oss om att leva. För vad vore livet utan död? Men grubbla inte för mycket på det hela.

Lycklig är den som direkt vet med sig varför och för vem hon lever. Tänker inte på något abstrakt, utan något nära. Jag lever för min son eller dotter; för min käraste, för min bröder och systrar. De är allvarligare än man kan tro. Jag stötte på detta på Twitter och blir lite gråtmild.

Det är sannerligen vackert och något kärleken faktiskt gör med oss. Därför är de döda med oss idag, på riktigt. Vår kärlek till dem leder dem till oss, bjuder in deras själar att för en stund få var med oss.

Sedan måste vi släppa dem fria, låta dem återvända till vad än som väntar oss på andra sidan. Vår värld är för de levande, här ska inga döda bli kvar. Släpp dem fria med all kärlek och ett leende, lev sedan ditt liv fullt ut.